Denna lovande början väntar hemma på staffliet. Tänker låta mig inspireras av en portugisisk konstnärinna och utveckla den i lite mörkare toner mot en bokhylla, byggnad och stad på samma gång. Duken kommer från en granne som inte längre hade någon användning för den. Så någon slags återvinning om än av oanvänt material (nå, förutom några blyertsstreck).
Av förra veckans kladdande är nu en teckning klar. Penseldraget väljer att kalla den ”Tedrickarens paranoia I”
Efter en liten tuscholycka i packningen var jag ju tvungen att verkligen göra något med tuschet också, för att åtminstone motivera att det fick komma ut och resa. Här har jag lekt fram fyra underlag som förhoppningsvis ska växa till något intressant även om jag får medge att de just nu inte är så mycket att skryta med. Två är gjorda med myntate och två med svart te.
Kanske blir det mer. Som en ilsken Miró blev denna impro, urförbannad. Men jag var inte arg alls.
På väg mot ny tavla. Får se vad det blir till sist. Kanske en abstrakt en.
Det närmar sig. Den bortåtsträvande hunden blir avgörande. Nu bara slutförandet kvar.
När det blir ny utställning vete fåglarna, förmodligen dröjer det mer än knappa två år denna gång, men Penseldraget fortsätter med den gamla politiken så länge i väntan på nya besked och offentliggör således inga hela nya tavlor, bara smakprov i form av förstadier och detaljer. Så här kommer lite av det senare från ”Grötfrukost med blomster”:
Strasbourgs ensamma skarv satt på en pinne i ån. Tyvärr liknar det mer en korp får erkännas, men nåja, portugiserna kallar den faktiskt för havskorp, corvo-marinho, och eftersom havet denna gång var långt borta blir det ju bara corvo kvar. Alltså helt i sin ordning att den ser ut som en korp. Men det var en skarv.
Jag försöker städa upp lite bland tavelvraken och har tagit tag i två gamla tavlor som jag inte var nöjd med. Nu ska de omstöpas. Här synes de första stapplande stegen.
Efter ett par månader har jag hittat tillbaka till ateljén och tar en solig förmiddag vidare där jag slutade mitt i ett blomstilleben. Blommorna (från vernissaget) är sedan länge vissna och ligger tyvärr inte och multnar i en kompost utan har säkert blivit värme i kraftverket vid det laget. Men på duken är de fräscha och fina och får nu sakta men säkert sällskap av övriga ting som utgör denna grötfrukost med blomster.
penseldraget 